Salamancadeklarationen

När en talar om inkludering och inkluderande arbetssätt kan det vara intressant att titta på historien bakom det inkluderande uppdrag som skolan i Sverige har idag. År 1994 i Salamanca, Spanien, tas den så kallade Salamancadeklarationen  fram av 300 deltagare från 92 olika regeringar samt 25 internationella organisationer inom UNESCO. I den deklareras bland annat att:

“Undervisning av elever med behov av särskilt stöd bygger på den sunda pedagogikens välbeprövade principer som kan komma alla barn tillgodo. Den utgår från att alla skillnader människor emellan är normala och att inlärningen följaktligen måste anpassas till barnets behov snarare än att barnet skall formas i enlighet med i förväg fastställda antaganden om inlärningsprocessens takt och natur. En pedagogik som sätter barnet i centrum är till nytta för samtliga elever och, följaktligen, för hela samhället.” (s. 17)

Salamancadeklarationen slår alltså fast att det inte är meningsfullt att utgå från eller ens försöka att få alla människor till bli och fungera likadant. Det är mer givande att acceptera den olikhet som alltid kommer att finnas och arbeta för att möta den på ett sätt som leder till att alla elever får möjlighet att lära i skolan. Underförstått ställs två begrepp mot varandra; integrering och inkludering och deltagarna vid mötet i Salamanca väljer det senare som den önskade vägen framåt.

InkluderingSkolverket använder i sin skrift Forskning för klassrummet  den här bilden för att åskådliggöra de olika begreppen.

Där skrivs att ”integrering innebär att en elev som avviker ska anpassas in i en organisation, inte att organisationen ska anpassas efter eleven. De problem som uppkommer individualiseras då gärna och läggs på eleven, i stället för på själva organisationen av verksamheten. Integrering innebär en mer passiv syn på eleven och i sämsta fall innebär det stora problem för alla involverade, den integrerade eleven, läraren, rektorn, klasskamraterna och föräldrarna.

Inkludering, å andra sidan, poängterar vikten av ett synsätt där det normala är att utgå från elevers naturliga olikhet och se det som något positivt. Verksamheten bör anpassas därefter för att tillfredsställa dessa olika behov” (s. 55 ff, min kursivering).

Ovanstående synsätt på inkludering framhålls av bland annat Claes Nilholm och ofta hamnar fokus när inkludering diskuteras på om eleven ska vara i klassrummet eller inte. Då blir definitionen av inkludering att ”eleven är per definition inkluderad om hen befinner sig i det ’vanliga’ klassrummet”. Det här resonemanget brukar kallas placeringsdefinitionen.

Jag kan själv vara kluven till placeringsdefinitionen då ”den sunda pedagogikens välbeprövade principer” och ” en pedagogik som sätter barnet i centrum” inte kräver att alla elever är på samma plats. I publikationen Inkluderande undervisning – vad kan man lära sig av forskningen? lyfter författarna Göransson & Nilholm fram fem kriterier som kännetecknar en skola som erbjuder vad de kallar inkluderande undervisning. Dessa kriterier är utan inbördes ordning:

  • gemenskap på olika nivåer
  • ett enda system som alla elever ingår i (till skillnad från ett för ”vanliga” elever och ett för elever i behov av stöd)
  • en demokratisk gemenskap
  • delaktighet från eleverna
  • att olikhet ses som en tillgång

Dessa kriterier upplever jag som mer gynnande för det ”inkluderande tänket” än att fokusera på enbart var eleven sitter. Målet ska givetvis utifrån Salamancadeklarationen vara att alla elever som ingår i en klass ska vara på samma ställe och då krävs det resurser i form av kunskap, människor samt, framför allt tror jag, en genuin vilja att arbeta med att lyckas nå det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *