Monthly Archives: april 2016

Inkluderande undervisning i praktiken

Helena Wallberg, bloggande lärare/specialpedagog i Täby har skrivit många tänkvärda inlägg kring skolans och lärares uppdrag, formativ bedömning och även inkluderande undervisning. Wallberg lyfter fram fem grundpelare i sitt inkluderande klassrum som jag tänkte ta avstamp i när jag resonerar lite kring vad jag och en kollega arbetat med inom matematikundervisningen på ett av våra program. Wallbergs fem grundpelare är:

  1. Formativ bedömning som förhållningssätt
  2. Återkoppling för utveckling
  3. Strategier för att träna och kompensera
  4. Ledarskap
  5. Growth mindset som är ett begrepp som skolforskaren Carol Dweck, professor på Stanford University, står bakom

Personligen tycker jag att det blir lite enklare att sortera ut vad som är vad i undervisningen om jag sättar ihop dessa fem punkter till tre enligt nedan:

  • Formativ bedömning där återkoppling för utveckling ingår,
  • Strategier för att träna och kompensera vilket ihop med lärarens ledarskap i klassrummet, samt
  • Growth mindset

Nedan följer några konkreta saker som min kollega och jag arbetat med utifrån punkterna ovan.

För att hjälpa eleverna fokusera på adekvata saker håller vi just nu på med att arbeta utan lärobok. Istället för att använda en bok som innehåller exempel och uppgifter som inte ens kommer att användas har vi valt att använda korta häften med väl utvalda, relevanta uppgifter för det som vi arbetar med. På så vis upplever eleverna att mängden uppgifter är hanterbara och något som de kommer att hinna med inom momentet.

Formativ bedömning och återkoppling

Formativ bedömning och återkoppling har många beröringspunkter med growth mindset enligt min mening. Dock tycker jag att det senare mer handlar om en typ av förhållningssätt hos läraren medan formativ bedömning och återkoppling det som sker i praktiken tillsammans med eleverna.

En metod som min kollega har börjat använda för att kunna ge återkoppling och konkretisera vad som krävs inom och inför de olika momenten är det digitala verktyget kunskapsmatrisen. Eleverna är givetvis till viss del ovana vid verktyget men allt eftersom de börjar komma in i det så upplever de att det är till deras fördel att ha allt på ett ställe då att säga.

En viktig poäng med uppgiftshäftena jag beskrev ovan är att de saknar facit. Detta gör att eleverna tvingas reflektera över om svaren är rimliga istället för att direkt kolla mot ett facit. Det blir mer en verklighetsnära problemlösningssituation där svaret inte alltid lätt kan kontrolleras. Mer om häftena kommer längre ned under rubriken growth mindset.

Strategier för träning och lärarens ledarskap

Vad gäller lektionerna så byggs de numera upp kring en powerpoint-presentation som innehåller det som de ska lära sig/befästa inom aktuellt område. En stor fördel med att ha det digitalt är att det är enkelt för läraren att skriva ut åhörarkopior som innehåller en del luckor (tal och liknande) som eleverna fyller i tillsammans med läraren under genomgången. På så vis kan eleverna fokusera på att förstå genomgången och ingen hamnar på efterkälken för att denne skriver långsammare än de andra.

Under lektionerna lyfts även särskilt viktiga saker fram som skrivs i en speciell bok/åhörarkopior. Dessa anteckningar får sedan användas vid träning och till viss del vid prov etc. Baktanken är att eleverna tillsammans med läraren skapar sina egna formelsamlingar som alltid är relevanta och växer tillsammans med eleven. Inget som inte är arbetat med hamnar i anteckningsboken helt enkelt.

Ovanstående är enligt min mening ett tydligt exempel på det som Göransson & Nilholm lyfter fram som en punkterna i inkluderande undervisning. Nämligen att det finns ett system som följs av alla elever, det existerar inga extra lösningar för den med dyslexi, dåligt arbetsminne osv. (se mitt tidigare inlägg om Salamacadeklarationen).

Growth mindset

Growth mindset handlar i korta drag om ett tänkesätt som fokuserar på ” ännu inte”. Ett enkelt exempel: ”Jag kan ännu inte lösa en andragradsekvation men efter rätt träning kommer jag att kunna det”. Det här är utmaning för både lärare och elever att öva upp men det är väl värt mödan kan jag känna.

En metod som vi använder för att träna eleverna i det här tankesätet är att regelbundet ha korta och tydligt avgränsade läxor som rättas av eleverna vid bestämda lektioner. Ibland rättar de en kamrats räknehäfte och ibland sitt eget. Detta görs med bedömningsanvisningar liknande de vid nationella prov så att eleverna får insikt i hur bedömningen av de matematiska förmågorna går till. På så vis får eleverna en vägledning i vilka begrepp och färdigheter som är viktiga att kunna hantera inom det område vi arbetar med.

Efter rättningen slumpas en elev ut som får redovisa sin lösning av en uppgift som läraren valt ut (för att den är särskilt viktig). På det viset får eleverna känna större delaktighet och läraren får möjlighet till att ge feedback direkt till hela klassen just när de är mottagliga för det.

Dessa läxor kan sedan tillgodoräknas i samband med prov och liknande. Det vi vill förmedla till eleven är att träning lönar sig samt att det är viktigt och relevant också hur denne tränat. På så vis hoppas vi öka elevens medvetenhet kring att om träningen utvecklas så kan du bli ännu bättre inom ett område. Det är ett försök att ge en återkoppling på träningen, inte slutresultatet.

 

Avslutningsvis så diskuterar min kollega och jag mycket kring vad eleverna ska lära, varför det är viktigt samt hur de ska lära sig det på bästa sätt – här får vi mycket inspiration från arbets- och lärarutvecklingsmetoden learning study som bland annat går att läsa kurser inom på Göteborgs universitet.

Boktips

Två av de senaste böckerna som jag har läst är Göran Svanelids bok “De fem förmågorna i teori och praktik” samt James Nottinghams bok “Utmanande undervisning i klassrummet – återkoppling, ansträngning, utmaning, reflektion”. Båda böckerna var väldigt bra i det att de gav mig nya tankar om hur jag kan förändra min undervisning för att göra den så motiverande och utmanande som möjligt för eleverna.

Svanelids bok handlar till största delen om förmågorna, och hur vi kan tänka kring undervisningen av dem, medan Nottinghams bok mer behandlar undervisningen i stort, samt hur vi kan få eleverna mer medvetna om hur viktig deras egen ansträngning är för deras eget lärande. Jag rekommenderar båda böckerna starkt.

Salamancadeklarationen

När en talar om inkludering och inkluderande arbetssätt kan det vara intressant att titta på historien bakom det inkluderande uppdrag som skolan i Sverige har idag. År 1994 i Salamanca, Spanien, tas den så kallade Salamancadeklarationen  fram av 300 deltagare från 92 olika regeringar samt 25 internationella organisationer inom UNESCO. I den deklareras bland annat att:

“Undervisning av elever med behov av särskilt stöd bygger på den sunda pedagogikens välbeprövade principer som kan komma alla barn tillgodo. Den utgår från att alla skillnader människor emellan är normala och att inlärningen följaktligen måste anpassas till barnets behov snarare än att barnet skall formas i enlighet med i förväg fastställda antaganden om inlärningsprocessens takt och natur. En pedagogik som sätter barnet i centrum är till nytta för samtliga elever och, följaktligen, för hela samhället.” (s. 17)

Salamancadeklarationen slår alltså fast att det inte är meningsfullt att utgå från eller ens försöka att få alla människor till bli och fungera likadant. Det är mer givande att acceptera den olikhet som alltid kommer att finnas och arbeta för att möta den på ett sätt som leder till att alla elever får möjlighet att lära i skolan. Underförstått ställs två begrepp mot varandra; integrering och inkludering och deltagarna vid mötet i Salamanca väljer det senare som den önskade vägen framåt.

InkluderingSkolverket använder i sin skrift Forskning för klassrummet  den här bilden för att åskådliggöra de olika begreppen.

Där skrivs att ”integrering innebär att en elev som avviker ska anpassas in i en organisation, inte att organisationen ska anpassas efter eleven. De problem som uppkommer individualiseras då gärna och läggs på eleven, i stället för på själva organisationen av verksamheten. Integrering innebär en mer passiv syn på eleven och i sämsta fall innebär det stora problem för alla involverade, den integrerade eleven, läraren, rektorn, klasskamraterna och föräldrarna.

Inkludering, å andra sidan, poängterar vikten av ett synsätt där det normala är att utgå från elevers naturliga olikhet och se det som något positivt. Verksamheten bör anpassas därefter för att tillfredsställa dessa olika behov” (s. 55 ff, min kursivering).

Ovanstående synsätt på inkludering framhålls av bland annat Claes Nilholm och ofta hamnar fokus när inkludering diskuteras på om eleven ska vara i klassrummet eller inte. Då blir definitionen av inkludering att ”eleven är per definition inkluderad om hen befinner sig i det ’vanliga’ klassrummet”. Det här resonemanget brukar kallas placeringsdefinitionen.

Jag kan själv vara kluven till placeringsdefinitionen då ”den sunda pedagogikens välbeprövade principer” och ” en pedagogik som sätter barnet i centrum” inte kräver att alla elever är på samma plats. I publikationen Inkluderande undervisning – vad kan man lära sig av forskningen? lyfter författarna Göransson & Nilholm fram fem kriterier som kännetecknar en skola som erbjuder vad de kallar inkluderande undervisning. Dessa kriterier är utan inbördes ordning:

  • gemenskap på olika nivåer
  • ett enda system som alla elever ingår i (till skillnad från ett för ”vanliga” elever och ett för elever i behov av stöd)
  • en demokratisk gemenskap
  • delaktighet från eleverna
  • att olikhet ses som en tillgång

Dessa kriterier upplever jag som mer gynnande för det ”inkluderande tänket” än att fokusera på enbart var eleven sitter. Målet ska givetvis utifrån Salamancadeklarationen vara att alla elever som ingår i en klass ska vara på samma ställe och då krävs det resurser i form av kunskap, människor samt, framför allt tror jag, en genuin vilja att arbeta med att lyckas nå det.

Tala är silver och tiga är guld!?

Knappast! Inte om eleverna ska ha chans att nå alla kunskapskrav i Lgr 11 i alla fall.

Jag har nu avslutat ett stort område som jag brukar arbeta med när jag har åk 6, nämligen retorik. Eftersom det mer och mer, särskilt efter att vi fick Lgr 11, ingår muntliga bitar i alla (?) ämnen så tycker jag det är viktigt att ge eleverna en bra och stabil grund att stå på, vad gäller talandets konst. Förhoppningen är att de ska märka att de har nytta av det här även i övriga ämnen, samt kanske livet i övrigt.

Vi har under 80 minuter per vecka, ända sedan starten i höstas, arbetat med retorikens olika delar. Vi har lyssnat på olika tal och analyserat dem, vi har tränat oss i hur man på olika sätt kan inleda ett tal, och hur man kan fånga publikens intresse. Vi har arbetat med kroppsspråk, tonfall, stilfigurer samt självklart har de fått träna sig i hur man planerar, lägger upp och genomför ett tal. De har fått lära sig om retorikens sju delar, bl.a. fundera, inventera, disponera, formulera m.m.

När vi tränade på olika sätt att inleda tal så berättade jag för eleverna om när Öckerö kommuns utvecklingsledare, Patrik Finn, för första gången träffade alla lärarna och skulle börja tala inför dem. Vi satt då i Bamba på Öckerö. Det första Patrik sa var: Köttsoppa! Efter det hade han allas öron! (För er som inte riktigt kommer ihåg vad det handlade om så var det bl.a. en rektor och första skoldagen på högstadiet inblandat i den här köttsoppan, men det är alltid säkrast att gå till förstahands-källan om ni vill veta säkert!)

I slutet av det här området har eleverna fått förbereda och hålla sina egna tal. De fick välja mellan tre olika sorters tal, nämligen informerande tal, argumenterande tal eller ett hyllningstal. Däremot så var ämnesområdet totalt valfritt. De flesta kom på ganska snabbt vad de skulle göra, både vilken sorts tal de skulle hålla samt vilket ämne det skulle behandla. De som jag visste skulle ha svårast för retoriken tipsade jag om att välja att hålla ett informerande tal, eftersom det är lättast. Vissa fick jag även hjälpa och pusha mycket när de skulle välja ämnesområde, eftersom det gick ganska mycket tid för dem enbart till att välja ämne.

Jag valde att använda mig av samma matris och tidsgräns som det hade varit vid det muntliga anförandet i december, när de genomförde de muntliga delarna av svenskans NP. Tidsgränsen på NP var att talet skulle vara minst 2 minuter, och sedan lade jag till en maxgräns på 5 minuter. Dock var jag inte så petig med att maxgränsen skulle hållas, den var till största delen tillkommen för att många elever tyckte det var skönt att ha tydliga ramar och veta vilket ungefärligt tidsspann de skulle hålla sig inom. Många av eleverna höll sig runt 5-minuters strecket, medan den som höll på längst talade i drygt 7 minuter. Det var kul att se stoltheten och glädjen hos de elever som inte hade klarat tidsgränsen på NP i december och som nu klarade det med mycket god marginal.

Veckan före påsklovet var det dags för den stora finalen i det här området, då skulle alla hålla sina tal. Sista veckan hade de fått hem talen i läxa, för att öva därhemma. Eleverna hade fått välja vilken storlek på grupp de ville genomföra sina tal inför. På NP hade det varit 3-4 per grupp, men vi hade pratat om att de skulle höja ribban en aning, för att därigenom utvecklas än mer. De fick välja på liten grupp (5-7 personer), halvklass, helklass eller tjej- eller killgrupp. Det var första gången jag valde att ha med det som ett alternativ, men jag kände att det alternativet behövde finnas i den här gruppen. (Det är inget alternativ som automatiskt kommer finnas med när jag har det här området nästa gång, utan det sociala klimatet i gruppen får avgöra om det kommer behöva vara med som ett alternativ.)

Finalveckan var verkligen fantastisk! Ni vet så där gråtmild och blödig man kunde bli när ens egna barn var med och uppträdde på t.ex. förskola/skola – precis så blev jag nu när jag såg mina elever! Så otroligt roligt och se den framgång som alla har rönt, på deras egen nivå. Jag fick höra en massa fantastiska tal om allt från handboll, konståkning, någons mormor till miljö, mobbing och grankrig. Kan även tala om att grankrigs-talet var mycket bättre och mer verklighetsförankrat än vad SVTs dokumentär var…! 😉 Överlag så har alla eleverna utvecklats mycket inom det muntliga området. Det är så roligt att se och det värmer ett lärarhjärta! Det var roligt att få lyfta dem som inte hade klarat NP i december, och nu få lyfta dem från deras F till ett högre, välförtjänt betyg.

Måste dock även få lyfta två tal som stack ut. De var alldeles fantastiska, storartade och lysande. Jag lovar att det inte var en hyperbol jag kom med där, (dvs en retorisk stilfigur, som innebär en medveten överdrift)! Tänk er två lite nervösa, skakiga 12-13 åringar som ställer sig framför klassen. (De hade valt helklass.) När de öppnade sina munnar förvandlades de till två lysande retoriker som hade publiken i sitt grepp från första stund. Kroppsspråk, mimik, tonläge och röst blev till en perfekt enhet med deras budskap. De höll varsitt argumenterande tal om mobbing och miljö. Det enda son var synd med den stunden var att jag inte filmade dem, det hade varit oerhört roligt att få visa deras föräldrar det här, och kanske någonting som de skulle kunna använda sig av i sina elevledda utvecklingssamtal.

Det kan tyckas vara mycket tid som har gått åt till det här, men jag tycker att det har varit värt alltihop när jag sett deras utveckling i både faktiskt kunnande men också höjd självkänsla. Samtidigt är det ett område som är väldigt lätt att individualisera, och även ett område som eleverna gillar.

Jag har använt mig av ett kompendium som jag satt samman, som vi både läser i, skriver i samt där de flesta av övningarna som vi gör finns med. Är det någon som är intresserad av ett kompendium så kan ni maila mig så skickar jag över ett häfte till er. Det passar främst för åk (ev. 5) 6-9. Det finns även en färdig pedagogisk planering på Unikum till det här området. Den heter “Håll inte käften! Retorik – om att tala, övertyga och inte låta sig påverkas.”

Hälsningar

Birgitta Anhage
Hedens skola